måndag.

så tankspridd dag. så mycket whinande. kan ju inte säga att jag är jätteglad direkt, men skulle heller inte påstå att jag känner mig förkrossad. det blir inte alltid som man önskar, å det e ju inte heller något nytt. det är som det är, jag är lika rädd för allt som jag alltid är. och det om något är förmodligen inte attraherande, i guess. men samtidigt, vem fan bryr sig. ibland kan jag tänka lite sådär "shiet, kanske borde dra ner på grabbigheten och iallafall försöka vara lite mer girlie" men jag vet inte, hur kul är det att hålla sig till principer bara för att de förväntas, eller för att någon speciell skulle vilja det. ingen känner mig bättre än jag själv, och jag tror inte ens jag känner mig själv så bra. det känns ganska tragiskt för hur kommer man någon vart när man inte vet vem man är. två år senare och jag känner mig fortfarande som en person som inte kommit någon vart. jag har kommit fram till att mitt liv inte innehållit så mycket kul som jag förtjänat. för när jag tänker efter, vad har egentligen hänt de senaste två åren. det är kanske en del, men det enda jag kommer på är att jag lärt mig lira, och att jag pendlat i vikt extremt mycket. det känns extremt sorgligt när jag inser att det är så det känns, men återigen va ska man göra. om jag tänker tillbaka tre år, så visste jag mycket väl vem jag var. känns som att jag de senaste två åren utvecklat tallanger och min kreativa sida, men gjort ett enormt bakslag gällande sociala relationer och bara min allmänna hantering av mig själv och mina känslor. jag vet inte. jo jag borde skriva dagbok igen, för det här är fan inte sånt som passar på en offentlig jävla blogg.
ska se klart amelie från montmartre nu, å sen somna + vakna utan att tänka på det jag de senaste veckorna gjort när jag somnat+vaknat.
"love isn't blind, love is retarded"