lördag.

att sätta ultimatumet "jag ger det en vecka" kändes väldigt bra för sex dagar sen. nu är det bara en dag kvar på min vecka, och det känns som att det fortfarande är på samma sätt som första. jag vet inte. hade jag förväntat mig att allt skulle kännas bra efter en vecka? att jag inte skulle bry mig längre? förmodligen. jag har panik över den här sista dagen. det läskiga är att det känns som att jag borde ta ut det jag känner, extremt mycket bara för att det är sista chansen jag tillåter mig själv att göra det. men samtidigt, om jag inte känner för att deppa varför ska jag. fast jag är ju iofs deppig. det jobbigaste är att jag känner inte att det är okej att jag känner som jag gör, och det känns fruktansvärt. för jag vet ju att jag ändå inte kan ändra på det. men det känns töntigt. töntigt att jag gör en så stor grej av något så litet. fast jag gör det ju för att jag vill, för att jag vet att det är bra för mig. fast jag känner ju å andra sidan att jag skäms för det mesta jag gör.
min självkänsla är grym, men mitt självförtroende suger verkligen.