söndag.

jag kan inte sova. och jag fick precis en ganska bekant känsla, ni vet ångest. Ni vet känslan av att vilja stöta bort alla som bryr sig, alla nära, för att ni ändå känner er så ensamma och det spelar ingen roll vad någon säger eller vad någon gör.  det är nästan lite obehagligt att läsa igenom mina gamla inlägg och verkligen se (jag vet ju inte om ni gör det men eftersom det är jag som skrivit dem så fattar jag nog det mesta iaf) hur ostabilt jag har mått. min vår var fylld av stunder då jag trodde att jag skulle gå under. flera gånger tänkte jag på undergång och flera gånger var jag nog nära undergång. trots det gick jag inte under. sommaren kom och med den kom ny luft som plötsligt var lättare att andas. jag blir nästan rädd när jag tänker hur på hur fort jag gick ifrån att gråta mig till sömns varje natt till att bara, chilla på livet. vem var jag då och vem är jag nu? vem av de personerna är den personen som är jag, matilda? jag har haft e fantastisk sommar med fantastiska skratt, fantastiska konserter och fantastiska vänner. jag har en fantastisk pojkvän och jag är fantastiskt kär i honom. trots det så är jag just nu glad att jag ligger ensam i min säng, i ett tyst mörkt rum, där jag kan lyssna på vad jag vill och tänka vad jag vill. sådär är det ibland. sådär är jag ibland. känslig inuti, känslig utanpå.